Ett väldigt seriöst ämne idag, det känns som att jag ska nämna saker som upprör folk i allmänhet. Men det tror jag inte att jag gör...

Jag blir upprör när jag hör hunden hos grannen mittemot skälla sig hes när den är ensam. Trots att jag sagt till att den skäller.

Jag blir upprörd när pendeln, bussen eller tunnelbanan inte kommer som den ska, speciellt som SL är extremt dåliga på det där med information. Är den fem minuter sen eller en timme?

Jag blir upprörd när älsklingen inte har plockat undan sin disk eller sitt skräp från bordet.

Jag blir upprörd när folk är sena utan att meddela. Fem minuter, helt ok. Mer än så, ring!

Jag blir upprörd när livet inte går som jag vill, men det brukar kunna lösas med en bit choklad eller två...

Jag är svartsjuk. Inte så att jag letar igenom älsklingens fickor eller dator, men tittar han för länge på någon så känns det.

Jag är långsint. Jag minns oförrätter länge, länge, men försöker att inte använda dem emot folk. Det tjänar inget till, får bara mig att se sämre ut.

Jag märker ord. Är petig på så vis.

Tycker inte att ha fel eller förlora i spel. Verkligen inte. Älsklingen spelar inte spel med mig längre.

Jag är snål. Tycker om att bli bjuden men inte att bjuda. Allt ditt är mitt, allt mitt är mitt.

Jag tycker inte om när saker inte går som jag vill, kan tjura länge då. Även om mitt sätt var fel.

Jag har förebilder, men jag tror inte att jag riktigt tänker på dem som just förebilder. Det känns som en lite uttjatat ord, med alla kändisar på olika nivåer som vill eller inte vill vara förebild.

Men det är människor som jag beundrar. Även om jag kanske inte direkt vill vara som dem.

Min moster

Har egen gård med kor, häst, grisar, höns och annat smått och gott. Mjölkbonde dessutom, singel. Med en son som har någon sorts diagnos och funktionsnedsättning. Nybliven farmor från yngste sonens håll.

Att hon vill, orkar, lyckas är ett under. Jag vet inte hur, men saker går. Även om kanske inte direkt som de ska.

Mamma

En klyscha kanske, men sant. Mamma är stark på sina vis, tar itu med saker, tar ingen skit. Bryr sig om oss barn, barnbarn, sin mamma, hundarna.

Samtidigt är hon skör, emotionell, men kan inte be om hjälp.

Hon orkar så mycket mer än jag gör, jag önskar att jag hade hennes styrka och framåtanda.

Balettdansöser

Ingen särskild, men jag imponeras av deras viget, styrka och grace. Jag vill vara som de, och inte som den elefant som jag känner mig.

Det är något jag eftersträvar.

Jag ångrar att jag inte var modigare när jag var yngre. Det är så mycket jag missat av feghet.

Jag ångrar att jag inte lärde mig spela ett instrument eller dansa balett.

Jag ångrar att jag inte gjorde det jag tvekade om, och jag ångrar en del som jag gjorde men det finns inget att göra åt det.

Jag ångrar att jag inte gav mer kärlek, men det ska jag råda bot på nu.

Jag ångrar att jag inte sov när jag kunde, och jag ångrar de gånger jag somnade för tidigt.

Jag ångrar att jag inte var mer, men jag kan försöka vara det nu.

Det finns många ögonblick i mitt liv, det är uppbyggt av dem. Det här är ett av dem.

Cirka två och ett halvt år efter att vi gjort slut så sade älsklingen att han älskade mig.

Jag var tillsammans med ex då, och det var inte världens bästa förhållande med hans sprit- och drogproblem och mitt hoppande över skaklarna, men osäker och ångestfylld som jag var så kunde jag inte avsluta det.

Då sa älsklingen att han älskade mig. På ICQ, som alla tuffa använde på den tiden. Jag svarade "Ok, det är lugnt, jag gissade det" medan mitt inre gjorde uppror.

Skickade ett nattligt SMS om något att han inte älskade mig utan tanken på mig och sedan gick livet vidare, konstigt nog.

Det var inte då vi blev vi igen, utan det dröjde ett tag. Jag trodde inte riktigt på honom (för vem kunde älska mig?) utan tvekade och velade tills en dag jag insåg att jag kunde förlora honom.

Det är ett annat ögonblick.

Jag antar att jag ska bidra med ett gullig barndomsminne om fluffiga kaniner eller liknande, men jag minns väldigt lite saker från min barndom. Jag minns väldigt lite öht, förutom små glimtar här och var. Tydligen vanligt vid depression.

Hur som helst, något kan jag nog komma på...

Hmm...

Jag bröt höger arm när jag var sju, på sommaren. Hela familjen var i Dalarna hos moster och vi var iväg och tittade på stövelkastning. Inte så intressant för en sjuåring så jag började sysselsätta mig själv.

Hittade ett räcke som var ca en meter högt och klättrade upp på det. Inga problem förrens jag kom på att jag ville ha mitt paraply som låg på marken, och istället för att klättra ner och hämta det så sträckte jag mig efter det, och ramlade rakt ner på höger arm.

Det gjorde ont.

Mamma kollade benen i handen och de var hela så hon trodde inte att det var något allvarligt (tredje barnet, inte lika överbeskyddad som de andra två).

Sedan så ramlade jag igen lite senare, men det minns jag inte, och det var då vi åkte till sjukhuset (men det minns jag inte heller).

Jag önskar att jag kunde minnas något roligt, som när vovvarna kom hem för första gången, eller min första kyss eller något sånt, men det gör jag inte. Jag minns väldigt lite av mitt liv och det är sorgligt emellanåt.

Jag tar mycket plats för att vara så liten, jag breder ut mig och mina saker överallt.

Jag brukar jama i älsklingens öra när jag är trött.

Jag äter mycket vitamintillskott.

Jag älskar att sova på älsklingens sida av sängen, men förnekar det ifall han frågar.

Så fort jag ser en hund så pekar jag och säger "vovve!".

Jag gör som jag vill. Ibland utan att tänka, ibland tänker jag för mycket.

Jag räknar antal trappsteg i alla trappor som jag går i och måste gå lika många steg med varje fot.

Jag spenderar mycket tid på toaletter.

Jag drömmer om mycket, fantasin har inga gränser. Men bortom saker som multimiljonär och skapare av världsfred så finns lite mer modesta saker...

Jag drömmer om hundar, massor av dem. En hel flock som hälsar mig välkommen hem efter en jobbig dag.

Jag drömmer om ett stort hus med massor av rum, med vind och källare och ett torn där jag kan sova. Jag vet inte vad jag ska ha i alla rum, men det spelar ingen roll.

Jag drömmer om en stor trädgård med massor av fruktträd, ett land med grönsaker och inga sniglar. Jag drömmer om kunskap så att jag kan sköta landet, eller en bra trädgårdsmästare som gör det åt mig.

Jag drömmer om djur, om två kor, en häst, några grisar och höns, en flock hundar och en handfull katter. Tillräckligt för att göra oss självförsörjande på mjölk, ägg och kött men inte för krävande.

Jag drömmer om att gifta mig, enkelt i Stadshuset. Fast strålande vacker såklart.

Jag drömmer om ett liv med älsklingen vid min sida, där vi kan göra saker vi båda tycker om tillsammans.

Jag drömmer om Paris.