Måndag igen. Det känns som att det är måndag väldigt ofta, och helg alldeles för sällan. Jag vet inte vad jag ska göra åt saken mer än att fortsätta andas.

Sitter på jobbet och får inget gjort, vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja eller hur jag ska gå till väga.

Psykologbesök var det i fredags som sagt. Vi gör framsteg, även om det inte är det minsta skoj. Inser att det är mer fel på mig än jag trodde, och att det har varit det länge. Vi rotar och petar i gamla synder som fortfarande gör lika ont som om de hände igår och som jag begravt under en fasad, för jag är visst otroligt duktig på att låtsas som att allt är bra. Bra på stresshantering, tills allt går sönder och jag inte orkar mer. Jag klarade ett helt liv innan det brast.

Det är det vi gör, raserar mina murar och letar efter orsaken till det hela. Den är inte självklar, ingen händelse i mitt liv där jag kan säga att depressionen satte igång, utan det är många små saker som en i sänder tagit mig hit. Och det under lång, lång tid. Jag vet inte om jag verkligen vill ta itu med allt, röra upp till ytan och minnas det som jag lyckats glömma så länge, men det verkar som att det är enda sättet att komma vidare. För tydligen ska man inte känna såhär, man ska se fram emot saker och vilja göra saker för sakerna skull, inte för att man har en tiger som nafsar en i hälarna när man inte orkar dammsuga.

Har jag hört.

Det är det vi gör, jag får se hur jag kommer att hålla ihop under processen. Hur många par skor som kommer att inhandlas under resans gång.