Ingen älskling, och det kommer nog att dröja ett tag innan han kommer hem. Jag kommer säkert att sova, eller åtminstonde försöka, när han kommer.

Jag har terapibakat muffins och ätit en, tänkte att älsklingen skulle få smaka sen så kanske han ändrar sig om veganbakverk.

Älsklingen och jag har varit tillsammans i åtta år i oktober, det är nästan en tredjedel av hela mitt liv. Och hans. Det här är andra gången vi försöker, och det går bättre än förra gången; sju månader för över tio år sedan. Då var han alldeles för omogen och jag alldeles för beroende. Vi gjorde slut, vi kan fortfarande inte komma överrens om vem som gjorde det, jag tycker att det var jag o han påstår att det var han (men det var jag). Efter jag kommit över honom, han var min stora kärlek redan då, så blev vi vänner och sedan vänner med fördelar innan jag träffade mitt ex (fast då var han inte ex förståss, utan ny). Jag och ex var tillsammans i två år, bodde ihop i hans lägenhet i ett år. Sista halvåret så började jag rida på lördagmorgnar och var tvungen att sova hemma hos mor och far mellan fredag och lördag för att hinna.

Jag började spendera fredagskvällarna på filmkväll hos älsklingen, som bodde hos sina föräldrar bara ett stenkast ifrån mina, tillsammans med lite annat löst folk. Jag låg i sängen brevid älsklingen, och eftersom hans säng var liten så slutade det alltid med att jag fick ligga på hans arm för att inte ramla ner. Ibland brukade han pussa mig på pannan.

Tiden gick och utvecklingen med. Mitt förhållande med ex var inte det bästa eftersom han hade problem med alkohol och andra otrevliga saker, och jag och älsklingen blev kärvänligare och kärvänligare. Men jag kunde ändå inte avsluta förhållandet med ex, jag var fortfarande bränd efter första förhållandet med älsklingen och var övertygad om att han bara ville ha lite action mellan lakanen. Tills han sa att han älskade mig, och hade gjort enda sedan vi gjorde slut för över två år sedan.

Jag lämnade inte ex och föll i älsklingens armar på en gång, jag var väldigt förvirrad och fundersam ett tag. Det krävdes en annan flicka att förstå att det var älsklingen jag ville ha, bara tanken på honom i armarna på någon annan fick mitt hjärta att stanna.

Och här är vi nu, snart åtta år senare. Vårt förhållande har inte varit solsken och kattungar hela tiden, det har gått upp och ner som de flesta förhållanden. Men jag älskar honom och han mig, även om det är svårt att förstå varför ibland, och vi trivs med varandra. Han förstår mig inte, inte ens jag förstår mig, men han accepterar mig som den jag är. Och jag accepterar honom.

Just nu så längtar jag efter att han ska komma hem och pussa mig på pannan när jag sover.

Jag leker hemmafru idag med, älsklingen åkte till jobbet vid nio imorse och kommer nog inte hem innan mörkret faller. Han hann inte skrubba golv i veckan, så jag har varit duktig och dammsugit och skrubbat golv för fulla muggar. Nu är han skyldig mig städning som jag kommer att inkassera så snart jag kan, men lägenheten är luddfri och luktar såpa.

Jag har sprungit med, gick inte bra alls så jag är inte nöjd med migsjälv. Tycker inte om att inte vara nöjd med migsjälv, det kan vara en anledning till att jag skrubbat hela huset. Skrubbat bort ångesten och självföraktet.

Jag funderar mycket på det där med lycka, hur man blir lycklig. Jag är lycklig ibland, livet går inte helt i blått, men oftast inte. Jag vet inte hur man får den känslan i vardagen, jag har lärt mig att leva ändå. Jag är inte olycklig heller, jag är mest likgiltig för det hela. Trött, apatiskt. Nu känner jag mig oerhört gnällig, jag har det ju bra på alla sätt och vis, men det betyder inte att man automatiskt blir lycklig.

Men jag är ganska bra på att fejka...