Det gick bra att baka igår, det blev förhoppningsvis goda kakor (ska proväta dem snart) och ångesten höll sig borta under hela bakningen. Den slog till efteråt istället, en halvtimme innan jag skulle hämta bil för att åka till dykningen. Pang sa det bara, sen var det ett mindre helvete. Jag undrade hur jag skulle klara det här, men jag pallrade mig iväg o hämtade bil, packade bil, fräste åt älsklingen i telefon, åkte till dykbutik för att hämta flaskor o åkte till dykställe. Ångesten blev inte lättare, men inte värre heller som tur är, då hade vi nog hamnat i diket. Eftersom älsklingen inte har körkort så kunde inte han köra heller, så jag fick vackert offra mig. Jag överlevde. När vi väl kommit i vattnet så sköljdes ångesten bort, tiger och elefanter kan tydligen inte dyka.

Jag klarade det, en stor seger. Jag ville bara stanna i soffan, ställa in allt och gråta, men jag tog mig ut och gjorde det som betydde något för mig. Det var inte enkelt, men det var värt det. Dyket var underbart, inte så mycket att se förutom en gammal motorbåt, en sönderrostad motorcykel, massor med simpor och en förvirrad abborre. Men det var lugnt o skönt o oerhört fridfullt. Sikten var bra med, 5-6 meter ungefär.

När vi komer var det bara att hänga saker o sen sova. Det är jobbigt att dyka.

Idag är min födelsedag, jag fyller 30. Inget upphetsande har hänt än så länge, har fått Grattispussar från älsklingen och några hälsningar via Facebook o SMS. Jag förväntar mig inget heller, jag har inte önskat mig något särskilt och jag tycker inte att det är en så stor sak att fylla 30. Jag har med mig tårta till jobbet och kommer att få en blomma som är brukligt, det är lagom. Är inte så förtjust att stå i centrum, tigern brukar vakna då.

Ska försöka jobba lite innan det är dags för fika, ska hem till mamma o pappa o äta tårta efteråt med, så det blir mycket tårta idag. Tur att jag ska träna imorrn.